Diagnose: kulturel forstyrrelse

”..Indvandrerfamilier er tit meget bange for at få de sociale myndigheder for tæt på, og det gør jo arbejdet sværere for lærere og sagsbehandlere..” Og mange forældre i børnehaverne, modarbejder en diagnostisering af deres børn - nægter at se problemet, udebliver fra møder, flytter deres børn eller tager dem ud og kommer med anklager om racisme..

Interessant læsning. Detnsamme problematik gælder i allerhøjeste grad tosprogede børn, som er ordblinde. Deres læsevanskeligheder bliver oftest tilskrevet deres tosprogethed. Det er også korrekt, at mange tosprogede børn får læsevanskeligheder pga. et for lille ordforråd på dansk - men det er i de lidt højere klasser, den problematik gør sig gældende. Hvis børnene har svært ved at få lært selve læseteknikken i indskolingsårene, skal lærerne være på vagt og tage skridt til at få vanskelighederne afdækket, fuldstændig ligesom man skal ved alle andre børn.

Der er kultur i hvert eneste land, og hvis vi bo i et andet land, så tror jeg vi skal opføre os som den kultur er i det land, og lære samfundet at kende, det er den eneste måde til at vi kan leve i et samfund på god måde, vi kan ikke komme med vores kultur ind i samfundet og forvente at ændre 5, 5 millioner mennesker, vi glemme aldrig vores egen kultur, men det kan vi have hos os selv.

….. Så da et land, der jo ikke er noget der findes konkret, idet der kun er tale om en spekulativ adspredelse, kan der naturligvis heller aldrig være tale om f.eks. en dansk eller en svensk kultur. Et godt eksempel kunne være Trafik. Overalt i verden er der en trafik kultur. Den samme kultur, de samme befordringer, fodgængere, cykelister, biler busser osv. Men der er forskellige traditioer. I Thailand eller i England kører man venstre kørsel, hvor imod i Danmark, kører man højre vejbane. Hvis der er en kultursammenstød, skyldes det ikke forskellige kulturer, men forskellige traditioner i den samme verden, inden for den samme kultur. To forskellige kulturer kan aldrig være i konfligt, for de er slet ikke i berøring med hinanden. Det er en religiøs vildfarelse at forbinde kultur med noget der ikke lader sig gøre, f.eks. et land eller en religion.

@ Andreas Trägårdh Du holder dig strikte indenfor denne tråds emne: kulturel forstyrrelse. Dine indlæg ville dog være mere passende, hvis emnet kun var: forstyrrelse.

Hej Erik B Det er jo netop det jeg meddeler om. Kultur er kun en spekulation. Det er som med enhver troesbekendelse, den søger at holde liv i noget der ellers ville forgå. At underlægge begrebet kultur en videnskabelig redegørelse, er jo rendyrket spekulation, for kultur eksisterer kun i det omfang det bliver dyrket. Den findes ikke i sig selv og må derfor opretholdes ellers går den til grunde. Det jeg meddeler om som er beviseligt inden for naturvidenskabelige rammer, er at danmark ikke findes.

Apropos diagnoser. Det er rart at få sat tingene på formel. ”Fordomme Der findes mange metoder til at få bekræftet sit eget virkelighedsbillede og undgå objektivitet. Mangel på viden kan være pragtfuld og bekvem. Der er fagbegreber for det: ‘Selektiv perception’, hvor man kun opfatter de informationer, der passer til ens forudfattede meninger, og biased assimilation, hvor man fortolker eller fordrejer en given information, så den kan integreres i ens allerede eksisterende opfattelse af virkeligheden.” Citat: http://www.information.dk/169799

Tjaaa, Os som har arbejdet med flygtninge/indvandre børn og unge i mange år har vidst det. Hvad havde man regnet med, at børn og mennesker som har flygttet fra krig og kaos skulle være mønstre borger i DK. Desværre er det efterhånden blevet sådan i DK. Kommer du fra et land syd for Alperne så er det en diagnose i sig selv. Og hvis du oven i købet er muslim, så er diagnosen Radikal Islamist eller potentiale terrorist….Alle de teorier der er gældende for lyshårede børn gælder ikke for flygtninge og indvandre børn. Det er jo nemmere og billigere på kort sigt at smide skylden på kultur og religion…. Overdrivelsen fremmer forståelsen…..Har stadig respekt for de tusinvis af lærerer, pædagoger og andre fagfolk som gør et flot stykke arbejde…

De kammer over i selvoptagethed, når de ikke kan få afløb i demokratisk praksis.

Blue Leader, Individet er ikke, som du hævder autonomt, for det individuelle kan ikke tilegne sig nogle ideer eller forkundskaber om det den oplever, da det jo er ganske nyt, uden sammenligningsgrundlag og derfor netop individuelt. Blue L, du spørger: “Hvordan mon du har tænkt dig at forene fællesskabstanken med unikke, selvrealiserende individer?” Fællesskabet består netop i at vi er forskellige. Vi er sammen om at være forskellige. At vi ikke er ens er netop garantien på at fælleskabet der findes er genuint. Forskelligheden er efter min vurdering det eneste virkelige fælleskab. V,K,O’s højreextremistiske politik, er den eneste trussel mod fællesskabet i landet, og i resten af verden. Fremtidens generationer vil undre sig over, hvorfor halvdelen af den danske befolkning bragte landet på randen af socialt selvmord, i begyndelsen af det 21 århundrede.

Fordi de ideer der ligger til grund for kulturen, kan findes overalt i alle samfund, er universelle, kan de derfor ikke samtidig være eksklusivt kendetegnene for en elitær forsamling.Hverken en lokal, national, religiøse eller nogen på anden måde særlig enestående, anderledes eksklusiv selvopfattelse. I virkeligheden ved vi ikke engang om to mennesker har den samme opfattelse en en ide, eller en tanke. Det kan vi kun spekulerer om! Det er det jeg mener med at begrebet kultur er neutralt. Vi kan ikke for alvor tilegne en ide en målsætning for da er der tale om en anden, helt ny ide. Kultur er således kun et postulat. Men det er det ideelle samfund som målsætning, der har skabt problemerne, idet alle tanker pr. definition er negative. Derfor har de behov for konstant opmærksomhed og dyrkelse, hvorfor er en postuleret kultur opstået. Selvom kulturen er dømt til at svigte individet, i et og samme øjemed som kulturen dyrker det ideal der ligger til grund for samfundet, vil de besvigne borgerne i samfundet, ikke rette anklagen imod kulturen, men i dets sted fabrikerer nye, fantasifulde afgudelignenede sammenhænge, det andet, “os og dem”, “de andre og deres kulturer” med andre ord, noget at bekæmpe. Således kan samfundet fortsat eksistere og nu drevet af definitionen på et fjendebillede.

Hysterisk og overdrevet rammer det slet ikke, Blue Leader - regeringens politik er snarere kontraproduktiv.

Der er for få elever med anden etnisk baggrund der har fået diagnosen,ADHD. En ekspert fortæller at der nok er dobbelt så mange børn blandt indvandrere der har ADHD, sammenlignet med danske børn. Lærere og psykologer siger bare at sådan er 2. g’erne opdraget og så er den potte ude. Historien med at børn fra det mellemste østen er anderledes opdraget end børn i DK er jo ikke noget pædagogerne har fundet ud af. Det er hvad vi som lærere har fået tudet ørerne fulde med de sidste 15 år af eksperter,konsulenter, antropologer og andet godtfolk som har skullet gøre os parate til med åbent sind at modtage børn med en anden kulturel ballast. Hvis det ikke er rigtigt at fx drengebørn som små opdrages meget frit og med alderen kontrolleres mere og mere, så har førnævnte eksperter fyldt mig med løgn. I de sidste 10-20 år er holdningen til psykologhjælp ændret 180 grader hos de fleste danske forældre. Tidligere ønskede så at sige ingen at deres barn skulle til psykolog. I dag er man meget vred hvis ens barn ikke bliver henvist ved den mindste udskejelse. ADHD-diagnosen er blevet udskældt for at blive benyttet i så udstrakt grad at man har talt om et forældrekrav om sygeliggørelse af deres afkom. Psykologglæden er ikke så stor hos de fleste familier med indvandrerbaggrund. Som det faktisk også skrives i artiklen. For min skyld kan man kalde det racistisk eller ej, men mange forældrer med indvandrerbaggrund ønsker IKKE at deres barn skal have en diagnose, som stempler barnet som afvigende. Det er derfor en kamp, hvis man som lærer skal overbevise forældrene om at deres barn behøver hjælp. En kamp hvor ordet racisme bliver brugt mange gange, men ikke som ulysten til at indstille eleven til psykologen, men omvendt. Mit barn fejler ikke noget. Basta. Et barn med ADHD får ikke automatisk en masse støtte. Det kan få det, men de fleste går i en almindelig klasse Lad os lave et tankeeksperiment. Dobbelt så mange tosprogede børn indstilles til psykolog for observation for AHDH ( som eksperten jo siger er nødvendigt). Ville Information ikke flyde over med anklager om racisme, fordomme og uvidenhed om indvandrerkultur, mangel på interkulturel kompetence etc etc. Jeg tror helt bestemt at mange elever med vanskeligheder i folkeskolen bliver overset og puttet i en kulturel forklaringspose. Hvordan kan det være andet når lærerne hele tiden får tudet ørerne fulde med gode råd om at forstå og acceptere anden end den gængse adfærd. Og endelig: det er ikke lærerne der diagnosticerer eleverne. Det er psykologer og psykiatere der foretager disse udredninger. Lærerne bliver hele tiden klandret at de ser fejl og mangler hos eleverne i stedet for at se potentialer. Når de nu ikke er i stand til at overbevise indvandreforældre om at deres barn har en psykisk lidelse er de gud hjælpe mig racistiske.

@erik B “Jeg tænkte det nok… ADHD er en social diagnose.” Der findes masser klare beviser for at er er biologiske forklaringer på syndromet, både nerologiske og genetiske. Beviser som bekræfter de socio- psykriatiske diagnoser. Men man kan jo også bare løse problemet, som beskrevet i en anden ariken på Inf, ved at sænke den kriminelle lavalder, og putte dem i fængsel. Der havner de jo alligevel, hvis der ikke sættes ind med behandling. En behandling der ikke bare behøver at bestå i medicinering, men i højere grad i social- og psykologisk/pædagogiske indsatser.

Peter skriver: “Danskerne lider af én voldsom brist: en katastrofal mangel på nysgerrighed! ” Det er jo en generalisering, der vil noget. Den eneste nysgerrige i hele landet er Peter selv. Ingen andre er nysgerrige. Og dertil kommer, at man åbenbart, efter Peters mening, skal være nysgerrig. Hvorfor nu det? Jeg ville få meget, meget travlt, hvis jeg skulle være nysgerrig over for alle folk, som jeg møder på min vej. Personligt vil jeg gerne have mig nysgerrighed frabedt. Det er rent og skært ideologisk sludder, Peter fyrer af, og intet andet.

Flere af linkene i det følgende er blevet fjernet igen af mainstream-medierne: Forbruget af Ritalin på de skolebørn, der har vanskeligheder med at finde ”den rigtige rolle at spille i NWO-pædagogikken”, d.v.s. at transformere børn til sociale, ensrettede skabninger som følger flokken, steg med (!) i 40 % i år 2000. Dette fulgte indirekte af DR-Teksttv-Nyheder 14-12-2000. Du kan finde artikler på dansk ved søgeordet ”ritalin”, f.eks. på www. Politiken.dk og på www.berlingske.dk. De forsvarer næsten alle sammen ritalin, selvfølgelig: Den 26. maj 1996 bragte TV 2 en udsendelse om en skoleklasse i Danmark, hvori halvdelen af eleverne går til skolepsykolog. http://www.politiken.dk/VisArtikel.sasp?PageID=36546 http://politiken.dk/VisArtikel.sasp?PageID=21522 http://berlingske.dk/artikel:aid=70795 http://berlingske.dk/artikel.aid=70301 og i fagbladet Folkeskolen www.folkeskolen.dk/1999/05/anmeldelser/anm05.htm En polsk-dansk psykolog/læge Gideon Zlotnik er den eneste jeg har set på danske tv-kanaler lægge afstand til Ritalin, som især gives til 13-15 årige skolebørn. Hvis du søger på f.eks. www. northernlight.com med ordet ritalin, vil du finde adskillige relevante og også kritiske artikler om forholdene udenfor Danmark. Der er mange børn at redde i skolerne – der er adskillige i vor egen kreds af kritiske, som jeg kender. De vil få diagnosen ”dampbørn”, i USA (ADHD) Attention Deficit Hyperactivity Disorder, og der skal udskrives sindsændrende narkotika til dem. Dette onde vokser eksponentielt og dermed tragedierne, hvis historier efterhånden kommer til offentlighedens kundskab. Denne pseudo-psykologiske raket er en stor forretning. Salget af farmaceutika til behandling af ADHD voksede til 758 mill. dollars i år 2000 (i USA) og viser ingen tegn på at standse sin vækst. Imidlertid bliver flere og flere forældre skeptiske overfor diagnoserne og tvangsmedicineringen af deres børn med narkotika. Ansporet af tragedierne er der nogle der sætter sig til modværge. Lawrence Smith i Michigan og Vicky Dunkle of Pennsylvania mistede begge deres børn til psykiatrisk narko ordineret til behandling af ADHD. Mr. Smith’s 14 år gamle søn, Matthew døde af et hjerteanfald, som han fik medens han skateboardede. Retsmedicineren bestemte hans død til at skyldes langtidsbrug af stimulans ordineret til ham gennem hans skole. Tidligt sidste år døde Mrs. Dunkle’s datter Shaina i sin moders arme efter krampeanfald i sin læges konsultation. Hun var bare 10 år gammel. Lawrence and Vicky, der forbundet af en fælles tragedie, sætter sig til modværge. De er fast besluttede på af afsløre bedraget omkring ADHD og den tvangsnarkotisering, der foregår af normale børn. Problemerne begyndte for begge forældre, da de blev kontaktet af skolens socialarbejdere og psykologer. De blev fortalt, at deres børn var for aktive, ”hyper-aktive”, ”lette at distrahere” og at de ”talte uafbrudt”. Lawrence og Vicky afviste disse diagnoser som simple normaltræk blandt energifyldte unge. Så kom regeringens jernnæve Smith fik at vide: “hvis vi ikke overvejede at give vores søn den foreskrevne medicin efter skolen havde diagnosieret ADHD, kunne vi blive anklaget for at forsømme at opfylde vores barn uddannelsesmæssige og udviklingsmæssige behov. Hvis vi ikke var blevet presset af skolesystemet, ville Matthew stadig have været i live i dag.” Mrs. Dunkle er enig. ”Hvis jeg havde fulgt mit hjerte i stedet for de ’professionelle rådgivere’, der troede de kendte min datter bedre end jeg gjorde, ville min dyrebare Shaina have været i live nu.” Hvad er det, der sker? Hvornår er regeringens (i USA) skoler kommet ind i en metier med tvangsbestemt sindsændrende narkotika imod forældrenes vilje. I 1965, ændrede betænkningen om Elemantary and Secondary Education Act (ESEA) uddannelsessystemet grundlæggende. Frøene blev lagt til den massive restrukturering fra akademikere til adfærds-påvirkere. Psykologien var i højsædet. Antallet af uddannelses-psykologer steg fra 455 i 1969 til 16.146 i 1992. I 1994 var der næsten flere børnepsykologer, psykiatere og rådgivere og speciallærere i det offentlige skolesystem i USA, end der var skolelærere. Fra centralregeringens side belønnede man skolerne med $400 årligt for hvert barn, der fik diagnosen ADHD, og der blev tilrettelagt landsdækkende screenings. Antallet steg selvfølgelig. I dag er mere end 7.000.000 børn blevet bragt ind under betegnelsen og registreret som sådanne, permanente patienter i skolesystemet. 10-12 procent af alle børn mellem 6 og 14 i USA er blevet diagnosticeret som værende lidende af ADHD. Én ud af hver 30 amerikanere mellem 5 og 19 år har fået ordineret Ritalin. Psykologerne har aldrig haft det så godt. Med mere end halvdelen af disse 7.000.000 børn på ordineret Ritalin, er aktiemarkedsværdien af dens fremstillingsvirksomhed, den svejtsiske medicinalvirksomhed Novartis, røget tilvejrs. Nu arbejder dette firma og andre på at introducere en vært for et nyt narkotika i skolestuen, bl. a. Prosac og Luvow, som netop er blevet godkendt ved The Food and Drug Administration til pædiatrisk brug. Industrien er på vej efter endog større vækst, når pille-brigaden prøver at ramme førskole-rollingerne. Brugen af psykotropisk narkotika, ligesom anti-depressive midler og stimulanter på 2 til 4 årige er mere end fordoblet mellem 1991 og 1995. Medens denne sygelige praksis fortsætter ukontrolleret, og der ikke rejses spørgsmål bliver flere og flere børn narkotiseret ind i sløvsind, og i værste fald dør børnene. Dokumentationen om amfetamin: Har modtaget dette fra svensk anonym kilde, der ønsker denne dokumentation ud til en bredere kreds. Vore værste formodninger bekræftes Om droger och hjärnan - vår optimism på linkahåll ? Redigeret af : alias Dr Henrik Jönsson 1 Amfetaminer 1.1 Ingen full konsensus om hjärnskador och amfetaminer I Sverige pågår idag en strid om amfetaminanvändningens omfattning för den svåravgränsade gruppen av barn med ‘hjärndysfunktioner’ (Asperger, DAMP/ADHD, MBD etc. - de såkallade ‘bokstavsbarnen’). Eftersom pre valensuppgifterna för dessa - ofta diskreta - hjärnskador varierar mellan 1-2%, 2-7% och 10-22% är denna strid förståelig. Det handlar om inte mindre än 12.000 - 260.000 barn, varvid det är just gruppens storlek och gräns dragningen för dess definition som är det största frågetecknet. Vissa patienter mår uppenbart väl av amfetamin i låga doser. Därför kan man sammanfatta problemet - något förenklat - så här: Skall vi behandla några hundra, några tusen eller några tiotusen barn med amfetamin? För närvarande är det nog ca 4.000 som får denna terapi. Den i detta ämne ledande neuropsykiatriska Göteborgsgruppen kring C Gillberg vill låta framskina en stor inter nationell enighet, som dock på inget sätt är given. Många specialister, t ex i Storbritannien professorerna Eric Taylor och Michael Rutter (den sistnämnde den kanske mest renommerade brittiske barnpsykiatern), talrika högst meriterade forskare i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Österrike och Tyskland (bland dessa toxikologen prof Gabriel Nahas, New York/Paris, författare av 600 publikationer i ämnet och under 30 år WHO:s rådgivare i drogfrågor, de forskande psykiatri- och neurologiprofessorerna Volkow, Nestler, Negrete och Ellison (USA), Täschner (Stuttgart), Keup (Bonn), Waser (Basel), Hippius (München), Lehman, Dawirs, Teuchert (Bielefeld) - listan kan förlängas till det tiodubbla och skulle säkert också innehålla den framlidne Nils Bejerot, om han vore bland oss idag) ifrågasätter de obevisade ADHD-teserna och den idag snabbt stigande amfetaminförskrivningen med goda argument. Även i Sverige råder inte någon full enighet och svenska opponenter till denna trend (Ryde lius, Zetterström, JO Larsson, Elinder, Kärfve) står ingalunda ensamma i världen. De är många fler än de få som vågar framträda med namn. Men deras öde är att bli åthutade med fula insinuationer (‘scientologer’, ‘virrhjärnor’, ‘rättshaverister’), hotade med indragning av forskningsmedel, motarbetade och misskrediterade. Typiskt är föl jande exempel: Den välmeriterade molekulärbiologen och farmakologen Tomas Ljungberg blev av Socialstyrel sen anlitad som oberoende expert för en utvärdering av den publicerade ADHD-forskningen. När han inte kom till önskat resultat, utan beskrev denna forskning som så subsolid och spekulativ som den är, ratades han omgå ende och omnämns inte ens längre i sammanställningar av olika åsikter i frågan. Han har plötsligt förvandlats till luft. Istället recyklar och multiplicerar Göteborgsgruppen sina åsikter genom att utnämna varandra växelvis till den objektiva ‘experten’ som lämnar - så överraskande! - den begärda expertisen. 1.2 Amfetamin och den växande hjärnan Det är möjligt att amfetamin i den för ADHD aktuella dosen kan tas utan risk för beroendeutveckling - men inte säkert. Frågan bör utredas omsorgsfullt. Laboratorieförsök har visat att amfetamin just på den unga, ännu växan de hjärnan redan som engångsdos kan ha djuptgripande biverkningar på neuronorganisation och synapsutveck ling, bl a en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i frontalhjärnan som styr emotioner, intentioner och planerandet. [Teuchert-Noodt G et al. in J Brain Res, Eur J Pharmacol, World J Biol Psychiatry, Life Sciences, Neuropharmacol, J Neurol Transm 1991-2002*]. Detta kan vara just den avtrubbning och ‘amotivation’ vi så ofta ser hos drogmissbrukare, som så småningom kan bli till rena zombies (‘kemisk lobotomi’). Visst kan det göra oroliga barn ‘lättare att ha att göra med’, att styra och undervisa, men till vilket pris? Kanske visar det sig en vacker dag att vi gör samma fel som medeltidens fältskär som tappade de sårade och stympade på blod för att lugna ner dem? De redan utblödda blev faktiskt lugnare, eftersom de inte längre orkade att väsnas och streta emot - och snart dog de stillsamt av sin tilltagende blodbrist. Man bör akta sig för självuppfyllande profetsior. En rimlig försiktighet och en avvaktande hållning över många års behandlingsserier med långtidsuppföljning torde idag vara självklar. För den som är medicinskt eller biolo giskt intresserad och initierad skall i en kort appendix* med källuppgifter ges några fler detaljer för att motivera dessa varningar. 1.3 I Sverige ett problem? Amfetamin började användas som läkemedel på 1930-talet (mot nästäppa), missbrukas sedan 1950-talet och för skrivas på licens mot narkolepsi och ADHD sedan 1960-talet. Den medicinska användningen har länge varit be gränsad, men har på senare år plötsligt tiodubblats. Ca 4.000 barn med ADHD behandlas, några få narkoleptiker och ca 540 vuxna med ADHD-problematik. (1996 var det 5 vuxna patienter.) Ändå tror man att ca 7.500 vuxna och mer än 10.000 barn skulle kunna hjälpas med denna terapi (Dagens Medicin 03 02 11). Tyvärr har även missbruket i Sverige stigit ganska kontinuerligt från några hundra amfetaminister på 1950-talet till ca 27.000 i slutet av 1990-talet. Sedan 1970-72 har i Sverige även amfetaminbeslagen kontinuerligt ökat på ett oroande sätt - från ca hundra för 30 år sedan en 60-dubbling till ca 6.000 idag. Den illegala produktionen (bl a i Nederländerna och i Öststaterna) och smugglingen till Sverige tycks öka snabbt. Utan tvivel har vi att göra med - förutom ett läkemedel - ett högtoxiskt hjärngift med stor beroendepotential. 1.4 ‘Evidence-based medicine’ Det är möjligt att just denna ‘toxicitetär’ även är den - i lägre doser - ‘terapeutiskt’ verksamma (hjälpande) me kanismen bakom förbättringar man ser hos ADHD-barn. Många läkemedel är i högre doser toxiska, farliga och t o m dödliga. Senaste forskning i USA har visat att ADHD-barnens hjärna över längre tidsserier tycks förändras på ett sätt som kan antyda en mer normal tillväxt. Detta kvarstår att utröna, men givetvis med stor försiktighet. Att först behandla bara den ‘hårda kärnan’ av svåra ADHD-fall, sedan göra en lång uppföljningsstudie och tålmo digt avvakta eventuella senkomplikationer och oönskade konsekvenser, innan man väljer samma terapi för en mycket större krets av patienter är det enda försvarbara sätt att utforska substansens potential som läkemedel. Detta är empirisk ‘evidence-based medicine’ i motsats till den sensationssökande karriäriver, som med höftskott, slarv och fusk alltför lätt kan åsidosätta patientens bästa. Allt detta förekommer, bevisligen. Snart kommer vi att få veta, var i dessa - av både Scylla och Charybdis hotade - farvatten Gillbergs ADHD-forskning har rört sig. 2 Metadon 2.1 Varnande exempel: överraskningar genom latenstider, blindhet för faror genom nedsövd vaksamhet I USA har vi just i dagarna sett ett exempel på hur man annars kan bli överraskad av en utveckling med nyckfulla latenstider. Länge har man - och i stadigt ökande omfattning - använt metadon som substitutionsmedel för heroin och andra opiater i såkallade ‘harm reduction programs’. Just nu har dessa även fått fotfäste i Centraleuropa, t ex i Tyskland och Schweiz, trots att långtidsuppföljningar kastar alltmer tvivel på den påstådda nyttan. (I Sverige har man börjat tidigt med liknande försök, men i liten skala, närmast konstant omfång och med stor försiktighet.) I en lång artikel i New York Times från den 9.2. 2003 redogör P Belluck under titeln ‘Methadone Grows as Killer Drug’ för följande aktuella observationer: Allt oftare finner man metadonmissbruk som orsak till ett snabbt stigande antal dösfall bland narkomaner i USA. I Florida t ex steg antalet metadondödsfall från 209 år 2000 till 357 år 2001 och över 508 år 2002 (+ 71% och + 42%). I North Carolina steg antalet metadondödsfall från 7 år 1997 till 58 år 2001 (+ 729% på 4 år), ”an ab solutely amazing jump”, sade statsepidemiologen Catherine Sandford. I Maine steg antalet metadondödsfall med ca 800% på 5 år, från 1997-2002, och man fann att ca 25% av alla letala drogöverdoseringar under dessa år var vållade av metadon. Dr. John H Burton, medicinsk chef för Maine Emergency Medical Services, beskrev en ‘flodvåg’ av metadonfall skölja över akutstationerna. Denna plötsliga stigning av antalet metadondödsfall ”has floored many drug experts”, då man länge ansåg metadon som alltför ‘långsam och sederande’ för att kunna bli till en begärlig missbruksdrog. ”Out of noplace came methadone,” sade James McDonough, chefen för Florida Office of Drug Control. ”It now is the fastest rising killer drug.” Självfallet kom det inte från ‘ingenstans’, utan det användes i en lång rad av tvi velaktiga substitutionsprogram över hela landet - och så kom det också direkt in i missbrukarkretsar, som bör jade handla med det. Många såkallade ‘experter’ bagatelliserade metadonriskerna under flera decennier och pro pagerade för en alltmer frikostig användning av denna syntetiska opiat. I många västtyska städer (t ex i Hamburg) kunde man sedan många år tillbaka avläsa ett stigande antal drogdödsfall förenade med eller orsakade av meta­donblandmissbruk. Allt oftare dök metadonet upp på städernas drogmarknader som ett rent tillskott, sponsrat av samhället. ”We’ve got years of experience with methadone and suddenly we’ve got this problem,” sade Dr H Westley Clark, chef för det federala Center for Substance Abuse Treatment. I Portland och Cumberland County, där 2002 minst 30 metadondödsfall konstaterades, fann man att metadon genom en allt frikostigare förskrivning hade blivit allt lättare att får tag i på gatan (Sgt. Scott J Pelletier), t o m för barn och till överkomliga priser (Dr. Ernest C Rose). 2.2 Ingen brist på varningar Även av andra skäl är det märkligt hur ‘experterna’ hade kunnat ‘golvas’ av denna utveckling. Redan för två år sedan hade det federala Drug Abuse Warning Network varnande rapporterat att från 1997 till 2001 antalet akuta patienter som sökte vård efter metadonmissbruk nästan dubblerades till 10.725 personer per år. Just den fördröj da och något utslätade/dämpade narkotiska effekten hos metadon gör drogen så nyckfull och farlig. Först på se nare år har läkare under allt fler förevändningar börjat att förskriva metadon i stigande omfattning, även som smärtterapi (Dr Edward C Covington, chef för ett ‘chronic pain rehabilitation program’ vid Cleveland Clinic i Ohio, tidigare president för American Academy of Pain Medicine), sedan det alltmer uppfattas som en legal och accepterad drog. Och Dr Marc Shinderman, chef för en metadonklinik i Westbrook, ”was mystified” över de stigande dödsfall talen efter metadonöverdoseringar, ty ”methadone has been around a long time… it’s a kind of puzzle.” All denna förvåning kan dock bara förvåna, när man förstår metadonets verkningssätt i människans hjärna: Det på verkar samma receptorer på samma celler och på samma sätt som äkta, naturliga opiater. Det leder till atrofier av samma cellstrukturer och funktioner, alltså till samma skador. Denna substitution är således inget botemedel för narkomanen, vilket många entusiaster har försökt inbilla allmänheten, utan - tvärtom - inget annat än en effektiv, av skattebetalaren bekostad förlängning och fördjupning av beroendet och missbrukarens hjärnskador. När har man någonsin botat en förgiftning genom att fortsätta med att tillföra organismen samma gift? Har man blåst rök i lungan på den rökskadade? Ersatt cigaretter med cigarrer? När kommer man att bota alkoholismen med Wodka för att komma ifrån Whiskyn? - Allt detta är optimism på linkahåll och liknar förslagat att borra hål i botten av en roddbåt för att släppa ut spillvattnet - utan att ha en lösning för det kända fenomenet att sjöns vatten då som regel kommer att strömma in. Surprise, surprise? - Nej, i allt denna missbruksproblematik och -dynamik finns inget att vara förvånad över. Vis sa långtidseffekter inställer sig med obönhörlig logik, om även med en bedräglig latens. Det vi ser här i USA har på senare år också börjat att bli synligt i Tyskland - och nyss i Norge: Helt oförhappandes skriver Norges Aften­posten, utan att vara medveten om den alarmerande artikeln i New York Times, den 13.2. 2003 om samma trend i Norge: År dödade av en överdos metadon 2000 13 2001 25 2002 44 (Källa: Eksplosiv økning i metadondødsfall, Aftenposten, 13.2. 2003) Även här är man överraskad. Det hela visar bara hur lätt (och länge) såkallade experter kan bli hemmablinda, när det handlar om deras käpphäst. Allmänheten borde vara mån om att alltid kunna tillföra en dosis av sund skepsis och förnuft även till specialisternas hypoteser. Detta förnuft torde vara en av de få ämnen vi inte kan överdosera. *** * 3 Appendix: Vetenskapliga resultat Redan okt 1998 på ‘Kongressen för biologisk psykiatri’ i Jena fick forskarna Prof Dr Dr G Teuchert-Noodt och Prof Dr RR Dawirs, neurofysiologer på universitetet i tyska Bielefeld, ett vetenskapspris för det bästa arbetet på området ‘substansrelaterade förändringar i struktur och funktion av beteenderelevanta hjärnregioner’. De hade visat att ‘framför allt den ungdomliga hjärnan under utveckling kan av ringa mängder neuroaktiva substanser bli förändrad med specifika ombyggnadsprocesser’ som de kallar för ‘strukturfarmakologiska implikationer av drogmissbruket’. Deras nyaste experiment på djurhjärna visar att ‘redan en engångsinver kan av amfetamin kan utlösa en selektiv omstrukturering av neuronala nätverk i limbiska systemet och frontalhjärnan, som styr emotioner, värderingar, intentioner och planläggning resp. handlingskoncept. Just där kan följdrika och irreversibla skador iakttas. Hos människan torde sådana effekter framför allt inverka på hennes etisk-sociala kompetens.’ Det är precis vad vi ser svikta hos narkomaner i hela världen. ‘Droger ingriper principiellt som falska signaler i den fortlöpande processen av transmitterberoende cell förknippning (synaptogenese)…mycket sannolikt i limbo-prefrontala interaktioner och den livslånga pro liferationen av granulerade celler i gyrus dentatus hippocampi (den enda kända livslångt aktiva nervcells­nybildningsregionen (neurogenesen).’ Denna region är också avgörande för all inlärning och prioritering/hie rarkisering. Just här är postnatala utvecklings- och mognadsprocesser mycket störbara. ’Aktivitetsberoende mo dulation av neuronala nätverk i hippocampusregionen är väl belagd och kan tydas som en adaptiv struk turering av varselblivningsinput och limbiska erfarenheter/värderingsminnen.’ Nya experiment har visat att haloperidol stimulerar, amfetamin hämmer denna cellproliferation. Dopamin tycks vara involverat i den naturliga kontrollen av dessa processer. Även hos vuxna djur har en engångsapplikation av metamfetamin haft en suppressiv effekt på cellgenesen i hippocampus, som kunde motverkas av den antihalluci nogena haloperidolen. Därmed kan den toxiska inverkan av metamfetamin på den växande hjärnan anses vara otvetydigt bevisad. (På samma sätt har på senare år haschischs, ‘partydrogernas’ och GHB:s deletära effekt på hjärnan avslöjats: De har visat sig vara delvis mer genomgripande och irreversibla än av vissa ‘hårda’ droger.) 4 Källor: Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Age-related toxicity in prefrontal cortex and caudate-putamen complex of gerbils (Meriones unguiculatus) after a single dose of methamphetamine – Neuropharmacol 1991, 30: 195-204 Dawirs RR, Teuchert-Noodt G, Czaniera R: The postnatal maturation of dopamine fibers in the prefrontal cortex of gerbils (Meriones unguiculatus) is sensitive to an early single dose of methamphetamine. A quantitative immunocytochemi cal study – J Brain Res 1994, 35: 195-204 Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Neuromorphogenetische Aspekte des Drogenmißbrauchs. In: Kovar KA, Muszynski I, Bur mester J (eds): Ecstasy Today and in the Future. — Sucht. Zschr f Wissensch u Praxis, Sonderband 1997, Neuland, Geesthacht 1997: 31-4 Nossol M, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single dose of methamphetamine in neonatal gerbils affects adult cortex prefrontal GABA innervation – Eur J Pharmacol 1997, 340: 3-5 Wegnwr IC, Dawirs RR, Grond C, Teuchert-Noodt G: Dopamine and the regulation of cell proliferation in gerbil (Meriones unguiculatus) pyloric mucosa – Life Sciences 1997, 60: 2005-11 Dawirs RR, Teuchert-Noodt G, Nossol M: Pharmacologically induced neural plasticity in the prefrontal cortex of adult gerbils (Meriones unguiculatus) – Eur J Pharmacol 1997, 327: 117-23 Dawirs RR, Hildebrandt K, Teuchert-Noodt G: Adult treatment with haloperidol increases dentate gryus cell proliferation in the gerbil hippocampus – J Neural Transm 1998, 105: 317-27 Teuchert-Noodt G, Dawirs RR, Hildebrandt K: Adult treatment with metamphetamine transiently decreases dentate granule cell proliferation in the gerbil hippocampus – J Neural Transm 2000, 107 (2): 133-43 Hildebrandt K, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: A single neonatal dose of methamphetamine suppresses dentata granule cell proliferation in adult gerbils which is restored to control values by acute doses of haloperidol – J Neural Transm 1999, 106 (5/6): 549-58 Bagorda F, Lehmann K, Teuchert-Noodt G: The maturation of overlapping serotonergic and prefrontofugal afferents in the parietal cortex and caudate-putamen is suppressed by pharmacological and environmental interventions in gerbils – World J Biol Psychiatry 2001, 2: 236S Blaesing R, Nossol M, Teuchert-Noodt G, Dawirs RR: Postnatal maturation of prefrontal pyramidal neurones is sensitive to a single early dose of methamphetamine in gerbils (Meriones unguiculatus) – J Neural Transm 2001, 108 (1): 101-13 Neddens J, Lesting J, Dawirs RR, Teuchert-Noodt G: An early methamphetamine challenge suppresses the maturation of dopamine fibres in the nucleus accumbens of gerbils: on the significance of rearing conditions – J Neural Transm 2002, 109(2): 141-55

Lauritzen, blot for god ordens skyld: den der DAMP-diagnose forekommer umiddelbart temmelig tvivlsom, i hvert fald i det voldsomme omfang den bruges. I det hele taget bruges der vist alt for mange diagnoser, sygeliggøres der i alt for høj grad. Nu er de homoseksuelle endelig sluppet for at blive betragtet som syge, og der røg så én diagnose. Men straks dukker nye op. Hvorfor fanden ikke bare (altså inden for et eller andet interval) anerkende, at folk menneskeligt og eksistentielt er forskellige, også børn?

Nu har lægevidenskaben jo gjort en del opdagelser efterhånden. Sygdomme som man ikke tidligere har kunnet rubricere, er nu kortlagte, og mange kan behandles. Generne er ved at blive kortlagt. Genet for medmenneskelig forståelse er ikke fundet endnu. Hvis forældrene ikke formår at ’opdrage’ deres børn, mener nogen, at de bør tvangsfjernes, så de kan komme hen til nogen som ved hvad det drejer sig om. Her mener andre, at det vil være gavnligt med et par over nakken, så de kan lære det. Gad vide om det er en genetisk defekt at have så bizarre holdninger, eller ligefrem ulovlig adfærd, eller om disse mennesker har taget skade i barndommen ved selv at have fået et par over nakken. Hvor mon nationalismens gen befinder sig? Og vil vi en dag kunne behandle for det? Er det mon et almenmenneskeligt gen? Jeg tror at man er ude på dybt vand, hvis man forsøger at gøre samfundets rådvildhed til noget genetisk eller et spørgsmål om forældrenes opdragelse – for slet ikke at tale om ond vilje – for hvor er den så produceret?

Så længe man tror at kultur kan tilegnes et fiktivt sted som en nation, vil samfundet altid marginaliserer grupper og derfor skabe ufrie grupper af sociale tabere. Så hvorfor gør man så det? Måske kun for at beskytte de andre skurke, dem på de bonede gulve!