Leder

Europæernes fælles udfordringer

19. december 2012

En dag, når eurokrisen er fortid, skal historikerne gøre regnskabet op. De vil ikke kun medregne de økonomiske, sociale og politiske skader, som flere års besparelser og nedskæringer har skabt, men også vurdere følgerne af diskussionen om de såkaldte nationalkarakterer i Europa, der formodes at ligge til grund for krisen.

Det er blevet alment accepteret at modstille flittige, ærlige nordeuropæere og dovne, tyvagtige sydeuropæere:

»Arbejdsomme og regelrette nordeuropæere ser med stigende skepsis på den økonomiske slendrian, som Grækenland, Italien og Spanien har udvist,« konstaterede Berlingske for nylig og stillede det selvretfærdige spørgsmål:

»Hvorfor skal tyskere, hollændere og danskere betale for forsømmelserne i lande, som i årevis har undladt at føre en ansvarlig økonomisk politik og i stedet har opbygget enorme offentlige sektorer og svimlende gæld?«

Man kunne også spørge: Giver det overhovedet mening at tale om et europæisk projekt, hvis de indbyrdes konflikter betragtes i den geografiske og kulturelle determinismes lys? Hvis nogle grækere snyder med regnskaberne, fordi de er grækere, og ikke fordi de er bedragere, hvilken fælles horisont diskuterer vi så? Hvis nordeuropæerne nærmest pr. definition er retskafne, hvorfor så søge at gå på kompromis med upålidelige sydeuropæere?

For to år siden satte den 26-årige tuneser Mohamed Bouazizi ild til sig selv og antændte samtidig et oprør, som spredte sig til store dele af den arabiske verden. I Vesten blev håbet om, at Det Arabiske Forår ville frembringe sekulære demokratier, hurtigt afløst af bekymringen for, at opstandene vil føre til teokratiske styrer på den anden side af Middelhavet.

Selv om de bange anelser til en vis grad finder bekræftelse i den politiske udvikling i Tunesien, Egypten og Libyen, hvor revolutionsfeberen blussede først og kraftigst op, er frygten for et nyt Afghanistan i Europas nærhed mindst lige så overdrevet som forhåbningen om en hurtig og gnidningsløs overgang til et velfungerende, repræsentativt demokrati.

Dialektikken mellem verdslige og religiøse kræfter må betragtes som et naturligt led i udviklingen af en politisk offentlighed. Den besynderlige, men effektive alliance mellem Det Muslimske Broderskab og USA, som blev forstærket af mordet på den amerikanske ambassadør i Libyen, er dog et bekymrende tegn på, at EU ikke formår at påvirke situationen. EU kunne yde de verdslige og demokratiske kræfter i Nordafrika aktiv og værdifuld støtte, hvis Unionen havde en fælles udenrigspolitik. Men ligesom eurokrisen har Det Arabiske Forår blotlagt, hvad Europa er ved at blive: Et problem snarere end løsningen. EU har mistet kontrollen over såvel økonomien i medlemslandene som den geopolitiske udvikling i middelhavsområdet, fordi Unionen ikke indeholder en ambition om, hvordan man ønsker at forme verden.

For EU handler den interne udfordring om at skabe solidaritet mellem medlemslandene. Det kan kun ske, hvis politikerne i Nordeuropa kan og tør forklare deres vælgere, at de ikke får det bedre ved at lade sydeuropæerne sejle deres egen sø og synke længere ned i korruptionssumpen. Tværtimod. EU-Kommissionens formand, portugiseren José Manuel Barroso, taler nu åbent om behovet for, at EU skal udvikle sig til en decideret føderation.

Men Barroso omtaler udelukkende føderationen som et redskab til at redde euroen. Den fælles mønt kan bare ikke udgøre fællesskabets fremtidige eksistensberettigelse. Den kan netop kun være et redskab til at realisere en fælles politik, som EU endnu ikke har demokratiske institutioner til at kunne formulere. Men Europa bærer sin store del af ansvaret for udviklingen på Middelhavets modsatte kyst. Et solidt funderet samarbejde mellem ligeværdige partnere om f.eks. industri-, landbrugs- og energipolitik kunne skabe grobund for en demokratisk udvikling. Ellers er risikoen for endegyldigt at blive reduceret til Objekten der Weltpolitik (verdenspolitiske objekter), som tidligere finansminister og EU-kommissær Henning Christophersen forleden i Information advarede de EU-skeptiske danskere imod, overhængende for alle europæere.

Bliv opdateret med nyt om disse emner på mail

Vores abonnenter kalder os kritisk, seriøs og troværdig.
Få ubegrænset adgang med et digitalt abonnement.
Prøv en måned gratis.

Prøv nu

Er du abonnent? Log ind her

Anbefalinger

anbefalede denne artikel

Kommentarer

Torben Lindegaard

For os danskere handler det især om at få en årlig rabat på 1 mia. Og hvorfor skulle vi ikke have rabat, når både svenskere og briter får det?
Sådan er det bare.

Rolf Eric Anithason

Blir så trött på alla dessa artiklar om vår union, när de inte har förmågan att se hela bilden. Hoppas framtidens analytiker kan se helheten i allt detta brus media skapar i frågan.

Tydligen kan du Torben heller inte se hela bilden om du menar seriöst att all vår kraft i Danmark ska reduceras till en sak och det är en rabatt. En rabatt som ingen bör ha, därmed i sig själv en icke-fråga.

Det artikeln äntligen lyckas slå huvudet på sin spik, det är att nationalitet är ingen gemensam nämnare för att beskriva ens medborgares rättskaffenhet! Vi är alla medborgare av unionen och dem som gör brott ska straffas för det oavsett vart man bor, vart man utför brottet eller mot vem i vår union. Detta kallas för en rättstat bland utbildat folk.

Därefter är det fel på fel.

Gäldskris heter det, inte eurokris.

EU har aldrig haft kontroll över varken utrikespolitiska frågor eller medlemsstaternas ekonomier, då medlemsstaterna /i likhet som en grupp 4-åriga på ett födelsedagskalas, som alla simultant vill blåsa ut ljusen, få alla gåvor och äta hela tårtan själv, även fast det i verkligheten bara är ett barn som fyller år/ inte kan låta bli att göra allt för att driva sin utrikespolitik, driva sin ekonomi med baktanke på nästa riksdagsomval, utan att på något vis respektera de principer som vi alla har skrivit under på i alla de fördrag och förordningar vi har drivit fram inom EU.

Sedan unionens skapande har EU haft rättigheter som den har förhindras/motarbetas utföra av medlemsstaterna!

All den kontroll som EU ska ha, har EU aldrig fått, och sen klagar folket att EU inte har kontrollen när det är deras medlemsstater som startade elden!

Är det så underligt att EU nu talar om en ren federation, nu när den mellanstatliga tillvägagångsättet bevisligen har visat sig misslyckas när man har utvecklat vår kontinent till en sådan integrerad del, även fast det är lång väg kvar innan gränserna försvinner på riktigt.

Att det sedan finns de individer som tror att kostnaderna med denna gäldskris inte berör oss alla, med eller utan den gemensamma valutan, det är sorgligt!

Bristen på tydlig demokratiseringsstöd i Medelhavsområdets nordliga kust, är bara en produkt av att vi inte kan tala med en stämma! Men samtidigt är media extremt dåliga på att följa upp de program som EU faktiskt startar, artikeln får det till att låta som EU satsar 0 på området!

Men jag vet inte vad folk förvänta sig när EU's budget hela tiden blir mindre och mindre, Danmark ger mer pengar bort till U-länder än vad de bidrar till EU-budgeten, även om EU naturligt borde fylla en sådan mycket större del av vår vardag! Därmed inget illa sagt om U-ländernas pengar. Men snart under 1% till EU-budgeten och är det inte närmare 2% vi i Norden är så stolta att ge till U-länderna av vår BNP?

"Tydligen kan du Torben heller inte se hela bilden om du menar seriöst at"

Det gør Torben heller ikke, han var ironisk ... :)